Sci-Fi Film Science-Fiction och film i underbar symbios

02aug 14

Recension: Guardians of the Galaxy

Året är 1988 och en ung Peter Quill befinner sig på sjukhuset. Inte för sin egen skull utan för att besöka sin sjuka mamma, som är döende. Något som inte alls uppskattas när man är 10 år, och dessutom blir utskyfflad ur rummet när maskinerna börjar larma. Och när man sedan försöker komma ut i friska luften så blir man kidnappad av ett skepp från yttre rymden.

26 år senare är Guardians of the Galaxy den 10 filmen i Marvels Filmuniversum, och första gången vi besöker en plats utanför de 9 världarna som Asarna besöker. Men vi besöker inte bara en värld utan flera, av alla möjliga sorter och slag. Inklusive det avhuggna huvudet av en uråldrig varelse.

Det är en skoj film, som inte tar sig själv på speciellt stort allvar. Något som etableras tidigt, när huvudpersonen dansar sig igenom en ruinstad, och använder ilskna smådjur som mikrofon. Det närmaste vi kommer till gamla hederliga äventyrsfilmer som Star Wars.

Samtidigt är den ju en del i Marvels Filmuniversum, vilket ju både är en fördel och en nackdel. En fördel för att det lockar extra mycket besökare tack vare att alla delar av universumet är så sammankopplat, och den största nackdelen är att allt är så sammankopplat. Och känslan är att det blir allt tätare koppel mellan de olika delarna, inklusive Guardians of the Galaxy.

Slutligen har vi kommit till betyget, som alltid är svårt att sätta. Det blir lätt hänt att man jämför med de övriga delarna av Marvels Filmuniversum istället för att bara bedömer filmen för sig själv. För den är inte topp två i den listan (Avengers följd av Captain America: The Winter Soldier), utan den ligger där i den anonyma mitten och skvalpar.

Betyget blir: Godkänt

Betyget som självstående film: Väl Godkänt