Sci-Fi Film Science-Fiction och film i underbar symbios

08sep 13

Recension: Oblivion

Det är den 15 Mars 2077. Fem år har gått efter att Jack Harper fick sitt minne raderat av säkerhetsskäl, men trots det plågas han av drömmar om en okänd kvinna. Nu är det bara 2 veckor kvar av han och Victorias uppdrag. Det har gått 50 år sedan asätarna förstörde månen, och då drabbades jorden av kraftiga jordbävningar som utplånade nästan alla städer. Sedan kom tsunamin och spolade bort resten. Sedan kom invasionen. Jorden vann kriget, men allt som återstår är en radioaktiv ödemark. Mänskligheten tog sin tillflykt till Saturnus måne Titan, medan några är kvar för att skydda vattenriggarna som omvandlar havsvatten till fusionsenergi som kolonin behöver.

Och om du tycker det är en del saker som verkar udda med filmens premisser, så har du helt rätt. Något är inte riktigt som det ska, men det går inte riktigt att sätta fingret på det. Det är även en mycket vackert fotad film, med oändliga helikopterbilder över Islands vulkaner som med datormagi fås till att föreställa ett ödelagt New York.

Däremot så händer det inte så mycket, och efter en stund börjar man inte undra om Morgan Freemans karaktär ska dyka upp snart. När han till slut gör det så står klockan på närmare 55 minuter, och precis som man kan ana ifrån trailern så är det tänkt att gruppen överlevare som gömmer sig under mark ska vara en komplett överraskning. Men eftersom det visades upp redan i den första trailern så sitter man mest och väntar på det.

Betyget blir: Knappt Godkänt.