Sci-Fi Film Science-Fiction och film i underbar symbios

11aug 13

Recension: 2019 The New Barbarians

År 2019 har ett globalt kärnvapenkrig lämnat världen i ruiner. De som överlevt har samlat sig i karavaner, som vandrar igenom ödemarken i jakt på civilisationen. Det är ont om resurser, och maten är nästan obefintlig.

1982 års syn på det framtida modet är... annorlunda.

I ödemarken finns också tempelriddarna som tagit på sig uppdraget att straffa de som är skyldiga till undergången: resten av mänskligheten. De enda som står i deras väg är vapenbröderna Scorpion och Nadir.

”pew pew pew”

Det här är något så udda som en spagetti-western i postapokalyptisk miljö, kan det verkligen fungera? Ja, innan man svarar på det måste man kanske först definiera ”fungera”. Om man menar att det är underhållande så är svaret ja. För så gott som alla andra definitioner är svaret nej.

Dags att plocka fram den stora bössan

Skådespeleriet är inte mycket att hänga i granen, de flesta nöjer sig med att grimasera och röra på munnen i förhoppningen om att dubbningen ordnar resten. Andra grimaserar inte alls, men inte blir dubbningen bättre för det.

na na na na na na na na na na na na na na na na SCORPION

Specialeffekterna är inte heller något vidare, nästan hela filmens obefintliga budget har gått åt till att täcka några golfbilar i plåt och metallrör, och resten har gått åt till silvertejp. Enorma mängder silvertejp. Allt, precis allt, får finna sig att täckas av ett lager silvertejp. Varför man vill täcka allt med silvertejp lämnar jag som en uppgift till läsaren.

Kom med mig om du vill leva... en stund till i ödemarken.

Värdelöst skådespeleri och kassa specialeffekter borde även betyda kass film. Men det är något med den ändå, något som man inte kan sätta fingret på. En känsla av att här finns ett guldkorn begravt under krystade repliker, dåligt skådespeleri och billiga specialeffekter. Kanske är det nostalgi till filmen var ny, och man spenderade sina yngre tonår med att svälja allt man kom över.

Betyget blir: Godkänt