Sci-Fi Film Science-Fiction och film i underbar symbios

27okt 12

Recension: Predators

Tänk dig att du vaknar i fritt fall, utan någon aning om hur du kom dit. Du märker snart att du har en fallskärm, men det händer inget när du försöker utlösa den. Marken kommer snabbt närmare och i sista sekunden så öppnar sig fallskärmen.

Det är vad som händer Royce i början av Predators, och knappt hinner han se sig omkring i den mystiska djungel han landat i förrän det trillar ner en av drogkartellernas torpeder och pekar en massa vapen mot honom. De hinner dock inte börja tjafsa innan en tredje person trillar ner mellan dem, dessvärre utan fungerande skärm. När sedan någon börjar skjuta på dem med en minigun från djungeln så får det vara nog.

Då har filmen bara hållit på i fyra minuter. Så visst, det börjar med en rejäl actionsekvens och frågorna haglar till höger och vänster. Men sedan händer det inte så mycket, folk vandrar igenom djungeln och pratar i närmare en halvtimme innan den första Predatorn dyker upp.

När sedan en galen Laurence Fishburne dyker upp, pratar med sin låtsaskompis och försöker döda hela gruppen så känns det mest som om manusförfattarna har svårt att få ihop nog med idéer för att få det hela att räcka i 100 minuter.

Betyget blir: Knappt godkänd, men enbart för att det är den tredje filmen (bortsett från de två Alien vs Predator) i serien och man vet vad som väntar.