Sci-Fi Film Science-Fiction och film i underbar symbios

16sep 12

Recension: Mutant Chronicles

I slutet av den långa vintern föll det ner en Maskin från skyn. En Maskin som långsamt började omvandla människorna i dess egna förvridna bild till mutanter. Men en man lyckades ena världens alla nationer, besegra mutanterna och begrava maskinen. År 2707 styrs världen av fyra megaföretag som alla ligger i konstant krig mot varandra.

Tydligen så har man 2707 kommit fram till att det mest effektiva sättet att kriga är detsamma som under första världskriget, fast med större kanoner. Och gevär. Men ja, det verkar mest gå ut på att man gräver ner sig i en skyttegrav, dundrar på med kanoner för att sedan spurta över ingenmansland och kasta ner en gasgranat i fiendens skyttegrav. Tack och lov förstörs förseglingen till den begravda Maskinen och slagfältet svämmar över med Mutanter som har ihjäl allt och alla.

Knappt har de överlevande (2 stycken) hunnit bli evakuerade av en svävande... anordning av nitade stålplattor, rör och rök? Nåväl, man hinner inte mer än av slagfältet innan de rika är på väg att överge planeten i sina... koleldade rymdskepp? John Malkovich gör sig förtjänt av sin plats på omslaget och läser högt ur manus. Ehh... Jag menar, uppmanar heroiskt Maskinens väktare att samla en arme på 20 personer medan han offrar sig själv genom att inte ta första skepp till Mars. Eller någon annan planet.

Dessvärre räckte bara budgeten till 7 skådisar, men jag är säker på att de andra 13 just gick utanför bild. Eller så kanske de är upptagna med att skapa sina karaktärer, för det är ju trots allt byggt på det gamla rollspelet Mutant. Vilket också är det största problemet med filmen, nämligen att det blir aldrig roligare än att sitta bredvid och se på när andra spelar rollspel. Varför man nu skulle vilja göra det, eftersom det är trååååkigt.

Betyget blir: Underkänt.